Stjärnan i Mörkrets hage

Från grytnas.org

Nuvarande version från 14 mars 2012 kl. 05.29

Om Stjärnans bildande

 På västra sidan av älven gick den andliga rörelsen fram i slutet av 1800-talet. 1878 bildas Grytnäs västra missionssällskap. De första åren hölls möten i hemmen. Mikaelidagen 1889 hölls en andlig sammankommst hos Per Andersson i Knallasbenning. "Det var varmt, trång och kvavt i mötesrummet varför de närvarande beslutade bygga ett bönehus. I december hålls de andra mötet och från syföreningens kassa anslås 75 kr till bygget. Den 2 januari 1890 meddelas att hemmansägaren P.E. Person i Klintbo skänkt byggnadstomten, en hage som kallades för Mörkret. I mars börjar grundgrävningen och bygget kan påbörjas. Lagfart på tomten beviljas i december 1890. Den 8 mars 1891 kan fösta mötet hållas i det nya kapellet och ljusen från "Stjernan" lysa i mörkret.

 Under de följande 50 åren kan man följa verksamheten i kapellet, som väl underhålls. Söndagsskola, ungdomsförening och syförening finns. Man samarbetar med Avesta missionsförsamling men möten hålls där av både pingstvänner och frälsningsarmén, En kyrklig arbetskrets från Grytnäs församling har kapellet som helvist och församlingens präster har ofta gudstjänster där. Kapellet fungerar ibland som bystuga i byggden.

 1953 beslutar Grytnäs församling att låna ut 15000 kr till "Stjernan" för upprustning av kapellet mot att församlingens präster får ha gudstjänster där. Lånet ska avskrivas med 500 kr/år. Byggnadsarbetet utförs av Olof Persson, Joel Hultman ovh Bertil Andersson m. fl. Kostnaden kan hållas nere genom mycket frivilligt arbete. Det nyrustade kapellet blir väl använt. Kyrkoförsamlingen håller vanligen fyra gudstjänster per år, men även Avesta missionsförsamling och andra grupper besöker kapellet.

 Trots all minskar dock befolkningsunderlaget i byarna väster om älven och mötesbesökarna blir färre. 1986 beslutar man sälja kapellet till Kjell Lindberg i Källviken. Försäljningen inbringar 41000 kr och den totala behållningen vid föreningens upplösning ca. 47000 kr skänks till ett sjukvårdsprojekt i Tanzania, där Svenska kyrkan har mission. 14 sjukhus får testutrustning och utbildning kring AIDS-sjukdomen.^[1]

Tal av kyrkoherde Arild Karle´n

 Tal av kyrkoherde Arild Karle´n vid återinvigningen av gudstjänstlokalen "Stjärnan" den 15 november 1953.
Om vi studerar kartan, så finner vi ofta till vår förvåning, att våra socknar är mycket underligt formade och deras centra till synes ytterst olämpligt placerade. Tänk t.ex. på Ore, där huvudbyarna ligger grupperade runt omkring Oresjön med kyrkan belägen på en udde, som skjuter ut i sjön, så att man får åka stora krokvägar för att komma dit. Eller Torsång, som omsluter södra delen av Runn med ett smalt, hästskoformat band.

  Varför har det blivit så? Jo, därför att för 800 a`900 år sedan, när vår sockenbildning uppkom och kyrkorna byggdes, var vattnet det ojämförligt bästa kommunikationsmedlet. Man kom båtledes till socknens centrum, till marknader och gudstjänster.

 Något av detta ser vi också i vår egen socken. Här, liksom när det gäller de andra socknarna utmed Dalälven, är bygden grupperad på båda sidor älven.

  Men det som i forna tider band samman, kommer i vår motoriserade tid att skilja. Området SV om älven har i vår tid blivit ganska isolerat från den övriga delen av socknen, trots bilar och alla goda samfärdsmedel.

 År 1878 hade "Grytnäs västra Missionsförsamling" bildats med uppgift att göra Guds ord levande i denna genom älven avskilda del av socknen. Länge fick man klara sig utan någon gudstjänstlokal, men behovet av en sådan gjorde sig alltmer kännbart och när folkskolan blev stängd för gudstjänster, beslöt man att sätta igång med att uppföra ett eget hus och en byggnadsförening bildades 1889.

 1890 var man redo att sätta igång med bygget, tomt skänktes av hemmansägare P.E. Persson i Klintbo och f.ö. hjälptes man åt så gott man kunde. Offervilligheten var stor, och många kraftiga armar hjälpte till. Huset blev väl inte färdigt på ett år, men under året 1890 synes man ha kommit så långt att lilla salen var användbar.

 Läget för huset blev det bästa tänkbara. Visserligen ser det ju ut att ligga lite ensamt, men det kom ju att ligga mitt emellan byarna: Nyhyttan, Knallasbenning och Hoffmansbenning på ena sidan Klintbo, Sickarbo och Backa på andra. Källvikens och Olofsfors invånare kände sig väl också starkt knutna till denna gudstjänstlokal, långt skilda som desssa byar var för sig ligger från sina respektive centra.

Huset fick namnet "Stjärnan" ty dess uppgift skulle ju vara att sprida andligt ljus i dessa bygder och dessutom avstyckades tomten från hagmarken "Mörkret".

Byggnadsföreningen bestod av medlemmar från olika samfund och i stadgarna för "Stjärnan" är det uttryckligen angivet att den skulle upplåtas för alla kristna samfund utan åtskillnad, något som måste anses synnerligen hedrande för dem som den tiden bodde här i trakten och särskilt för dem som var ledare för företaget. Det är rent märkligt att en så ekumenisk anda kunde råda på detta tidiga stadium, när det annars i allmänhet var ganska klent beställt med en kristna fördragsamheten gentemot oliktänkande.

Denna princip har sedan obrottsligen hållits och det är allas vår orubbliga mening att samma tanke ska vara bärande allt framgent.

Mer än 60 år har gått sedan dess och det är givet att "Stjärnan" så småningom kom att bli en smula bristfällig och otidsenlig. Den gjorde, som de flesta väl minns, ett ganska dystert intryck de senare åren. Önskan att få en grundlig renovering till stånd blev allt mer framträdande, men hur skulle tanken kunna förverkligas ekonomiskt? Föreningen, som alltjämt existerar,  var för liten och folkmängden i hela området ganska fåtalig, omkring 270 personer.

1938 bildades en arbetskrets i kyrklig regi för att samla medel till lösande av problemet. Den har lyckats hopsamla 2.500 kr och det är ju alltid något, men det gick alltför långsamt att få tillräckligt med medel den vägen.

Skulle det kunna finnas möjligheter att få någon hjälp från Grytnäs församling?

Det var kanske vi präster, som mest utnyttjade "Stjärnan" men svårigheten låg ju bl.a. i att det kan synas principiellt oriktigt att församlingen ger anslag till reparation av ett hus, som inte är församlingens egendom.

Kyrkorådet diskuterade frågan upprepade gånger och det beslöt att visa sitt intresse för saken genom att ge Byggmästare Herman Jönsson i Krylbo i uppdrag att uppgöra ett förslag till restaurering. Han skred genast till verket och utförde ritningar i två alternativ. Svårigheten att anskaffa erforderliga medel kvarstod dock alltjämt.

Frågan fick dock sin lösning till sist, främst genom intresse och god vilja från kyrkorådets sida. Om det inte gick för sig att ge direkt anslag. så kunde det möjligen gå att ge ett lån och i september 1952 beslöt kyrkorådet föreslå kyrkofullmäktige att i staten för år 1953 ta upp en post "lån till restaurering av "Stjärnan" " med ett belopp av 15.000 kr. Detta  lån föreslogs skola återbetalas på så sätt. att man varje år skulle avskriva en summa av 500 kr., vilken summa skulle betraktas som församligens hyresersättning för att den skulle få kontraktsenligt användas till alla de gudstjänster, som församlingens präster önska hålla här, vanligen var tredje söndag. ävensom till andra församlingsbehov. Beloppet skulle alltså inte behövas återbetalas kontant.

Det visade sig att kyrkofullmäktiges ledamöter till stor del ställde sig välvilliga till förslaget och man beslöt med stor majoritet att ta upp de 15.000 i 1953 års stat.

Jag ber att få begagna tillfället att å allas vägnar få uttala ett varmt och vördsamt tack till Grytnäs kyrkoråd och kyrkofullmäktige för den goda förståelsen och stora välviljan.

Nu kunde det alltså sättas igång. En restaureringskommitté tillsattes, vari även ingick tre huvudrepresentanter från kyrkorådet. Till ordf. i kommittén utsågs murare Nils Söderlund och principerna fastställdes i detalj, dock i huvudsaklig överensstämmelse med det ena av byggmästare Jönssons förslag.

15.000 kr. är emellertid inte så mycket i vår tid och det ville till att få summan att räcka. Det gick dock rätt skapligt, främst tack vare erbjudande från deras sida, som utförde huvudparten av arbetet, att arbeta för en timpenning av endast 2.50 kr.

En mycket stor del av förtjänsten att det hela gått så väl får vi tillskriva den gamle byggnadssnickaren Olof Persson i Knallasbenning, som utfört ett så gott och intresserat arbeta för så ringa ersättning. Han har för snickeriarbetet haft hjlp av Joel Hultman och Bertil Andersson.

F.ö. är det åtskilliga, som vi har att tacka för gott arbete och goda insatser:

först Lilly och Joel Hultman, som i många år utan ersättning skött "Stjärnan" och som också nu bidragit på en mängd olika sätt,

vidare Nils Söderlund, som stått för murningsarbetet och som burit ordförandeskapets i restaureringskommitténs tunga.

Alfred Larsson - tills för 10 år sedan bosatt här i trakten -, vilken utfört det inre målningsarbetet,

och Holger Johansson. som utfört det yttre målningsarbetet,

Anders Stadell, som verkställt den elektriska installationen,

Emil Boman, som levererat en hel del snickeriarbeten,

Herman Jönsson, som ju uppgjort ritningen till restaureringen och dessutom levererat material.

och Konstnärinnan Fru Gunvor Andersson i Morn.

Att jag nämner henne sist beror på att jag vill tala särskilt om hennes insats. Hon har utan ersättning utfört den konstnärliga utsmyckningen. Den består dels i den vackara ramen kring vår lilla altarabsid, dels i dekoren på altaret.

De figurer, som ingår i ramen kring absiden symboliserar tron, hoppet och kärleken, fast med andra bilder än de vanliga.

Tron, symboliseras  här av de blå fåglarna, hoppet av de gröngula träden och kärleken av de röda blommorna.

Dekorationen på altaret utgöres av de s.k. "Kristi monogram". De två sammanflätade tecknen X och P är nämligen de två första bokstäverna i det grekiska ordet för "Kristus", och detta monogram har varit brukligt i kristenheten alltsedan fornkyrkans tid.

Vi ber att få uttala vårt vördsammma och hjärtliga tack till Fru Andersson för den intresserade och synnerligen värdefulla hjälpen. Den konstnärliga utsmyckningen är ovärderlig för oss.

Om vi ska nämna det väsentliga av vad restaureringen omfattar, så har vi först och främst vänt salen helt om. Den gamla förstugan vid ingången har omvandlats till en absid för altaret, något som jag för min personliga del är synnerligen tacksam för. Rummet får därigenom en viss kyrklig prägel och kan med hjälp av ett löst altarskrank och en lös dyna användas för nattvardsgudstjänster. De som inte önskar ha detta altarparti kan helt enkelt dra för skjutdörrarna, varid rummet får mer karaktär av missionshus eller en mer profan karaktär, som är lämplig, då lokalen blir använd till andra ändamål än gudstjänster, vilket det är meningen att den ska bli i avesvärd grad.

Vidare har tak och väggar klätts in med masonit, så att den vid cekelskiftet så moderna men i våra ögonnnnn banala pärlsponten blivit gömd, golvet har slipats och synteckbehandlats och har visat sig vara vackrare än vad vi någonsin vågat hoppas,

fönstrena har reparerats och nya innanfönster insatts, bänkarna ha utbytts med stolar från Bodafors.

Likaså har lilla salen inklätts och belagts med linoleum och köket har helt nyinretts och ny mur uppförts.

Vad den nya belysningen betyder, får vi snart tillfälle att konstatera.

En hel del inventarier för altarpartiet samt gardiner m.m. har bekostats av Arbetskretsen, vilken också bekostat hela inredningen av absiden.

En sak hade vi hoppats på men kunde inte genomföra, nämligen ett bättre värmesystem. Elektrisk värme visade sig nämligen bli mycket för dyrbar vad beträffar installationskostnaderna, därför att transformatorerna är olämpliga och alltför avlägset belägna. Vi grubblade mycket över något slag av varmluftssystem och vi gjorde i januari en resa till Fors station och en till Mockfjärd och Gustafs för att studera olika slag av sidan, men vi fann dem inte tillrådliga. Vi måste därför till sist, om än med svidande hjärtan, stanna för järnkaminer.

En sak ivrade jag personligen mycket för, nämligen att ytterväggarna skulle ha klätts med stående panel med locklist, vilket jag anser skulle i utomordentlig grad ha ökat byggnadens yttre skönhetsvärde. Pengarna räckte emellerti inte, utan vi fick nöja oss med en rödfärgning. Jag hoppas dock alltjämt på att en panel av nämnda slaget senare ska komma till stånd.

Jag ber att å Restaureringskommitte´ns vägnar få säga ett varmt välkommen till alla som infunnit sig här denna återinvigningsdag:

till kyrkoråds- och kyrkofullmäktige-ledamöterna, som genom sin förståelse för det andliga behovet i socknen möjliggjort denna restaurering och

tilll vår kommunalkamrer och kommunalkassör, som representera den borgerliga kommunen. Den senare har ju också i egenskap av kyrkokassör fått sörja för alla räkningar och utgifter.

till representanterna för de olika frikyrkosamfunden, som alla ska känna sig ha hemortsrätt här,

till dem som ska medverka i fortsättningen här i dag, särskilt Pastor Grahn, som ska bringa oss ett Guds ord, Grytnäs kyrkokör med vår kantor i spetsen och skräddarmästare Hallgren, som i unga år varit åsyna vittne till "Stjärnans" tillkomst och som lovat berätta därom,

till alla dem som utfört arbeten av olika slag i samband med restaureringsarbetet,

till representanter för ortspressen och

till alla ortsbor, såväl insocknes som utsocknes, som infunnit sig för att delta i invigningshögtiden och som känner glädje över att vi fått en värdig gudstjänstlokal på denn sidan älven.

Till sist vill jag uttrycka den förhoppningen, att "Stjärnan" i framtiden inte ska komma att stå öde utan att den ska bli utnyttjad till många gudstjänsttillfällen med talrika besökare, så att det kommer att synas , att restaureringsarbetet blivit uppskattat och fruktbärande!

Må Gud vara med oss alla i vårt arbete och vår strävan efter att föra människor fram till en rätt förståelse för de andliga och kristna värdena, som gör livet rikt på jorden och som kan ge oss kraft att en gång möta den store Domaren över våra liv med glädje och frimodighet i känslan av att ha fått förlåtelse för all synd och själviskhet, så som denna tiden av kyrkoåret talar om.

Referenser

1. ↑ Text: Nils Tegmyr