Mystiskt mord och mordbrandsdrama i Grytnäs

Från grytnas.org

Versionen från 28 februari 2013 kl. 18.10

Mor och son omkommna, troligen mördarde. En sinnessvag landsstrykare anhållen som misstänkt men åter släppt i brist på bevis.

Tidigt på torsdagmorgonen upptäcktes att eld utbrutit i en gård i Knallasbenning, Grytnäs, som beboddes av 70-åriga änkan Emma Fredrika Hallberg och hennes omkring trettioårige son Karl Arvid. När grannarna skyndade till, hade elden redan tagit sådan fart, att själva huvudbyggningen ej längre stod att rädda utan nedbrann till grunden. Bland ruinerna påträffades sedermera liken av de båda nämnda personerna, till stor del förkolnade.

Misstankar om brott börja vakna.

I början misstänkte man icke annat än att branden uppkommit genom olyckshändelse. Fru Hallberg hade en längre tid lidit av en hjärtåkomma, som då och då föranlett svimningsanfall. Man antog därför till en början, att hon när hon på morgonen hållit på att uppgöra eld, hade gripits av svindel och fallit omkull, varvid elden fattat i hennes kläder och sedan spritt sig till golvet och vidare. Att sonen Arvid, som påträffades liggande i sin säng, sedan barndomen på grund av slag varit delvis förlamad i högra sidan av kroppen och därför mindre rörlig, skulle också kunna antagas vara förklaringen till att han ej kunnat komma modern till hjälp. Emellertid framkommo vid den fortsatta undersökningen vissa detaljer som gåvo anledning misstänka, att här föreligger ett brott av grövsta beskaffenhet. En del omständigheter ge otivelaktigt stöd för misstanken, att de båda omkomna blivit mördade och att banemannen för att dölja sitt dåd sedan anlagt elden. Sedan en av änkan Hallbergs mågar handl. J. Skoglund från Falun anlänt till platsen och t.f. landsfiskalen poliskommisarie B. Zoilus alarmerats, företogs nämligen röjningar å brandplatsen, varvid man som nämnt, påträffade de delvis förkolnade liken. Och nu konstaterades att på de omkomna voro huvudskålens ben krossade som av fruktansvärt hårt slag. På sonen, som låg i sin säng, varav en stor del var bevarad, var bakhuvudet inslaget så att hjärnmassan runnit ut. Under hans huvud påträffades huvudkudden, till stor del icke uppbränd, samt under denna lakansrester. Huvudkudden var helt genomdränkt av blod, som även trängt igenom ned till lakanet och fläckat detta. För övrigt syntes blodstänk runt omkring huvudet och på den bevarade delen av sängbräderna förekom likaså blod. Modern som låg framstupa i närheten av spisen, hade huvudskålens ben likaledes krossade. Ärmarna å den sticktröja hon bar, voro likaledes genmomdränkta av någon seg vätska, som mycket väl kunde vara blod, ehuru man ej med säkerhet kunde konstatera om så verkligen var fallet. Härtill kommer att när branden upptäcktes, befanns ytterdörren låst, men trots ivriga undersökningar har man ej kunnat påträffa den hithörande nyckeln, medan däremot själva låset liksom en del andra nycklar återfunnits. Man skulle därför kunna antaga, att någon person bragt de båda om livet och därefter anlagt branden samt när han avlägsnade sig, låst dörren och tagit nyckeln med sig.

Motivet till illdådet.

Beträffande motivet till den hemska gärningen - om mord föreligger - torde det få sökas i det förhållandet att fru Hallberg ansågs åtskilligt förmögen och kunde antas inneha pengar och värdeföremål, som kunde locka till förbrytelse. Några fiender hade de döda icke såvitt man vet, varför något hämndmotiv ej torde föreligga. Däremot har det talats i trakten att fru H. skulle vara ägare till en förmögenhet av bortemot 70,000 kr. Så stor torde den näppeligen varit, men ryktet har talat i den stilen. Och möjligt är därför att någon av ................. så fall bytet ej blivit det påräknade. Fru H. ville, enligt hennes anhöriga uppgiva, aldrig ha större penningsummor liggande. Nu hade hon för någon tid sedan erhållit 300 kr som handpenning på en jordförsäljning. Men av denna summa hade redan 150 kr insatts på bank, varför på sin höjd 150 kr kunnat falla i rånarens händer.

Den döda hade haft föraningar.

Själv hade fru H. på sista tiden upprepade gånger uttryckt en viss ängslan för att något skulle hända. Hon hade uttalat sin rädsla för att bo ensam med sin vanföre son i den avsides liggande stugan, i synnerhet som hon visste, att ryktet talade om hennes myckna pengar. Hennes ängslan hade ökat, sedan hon för någon tid sedan haft besök av en okänd individ, som begärde och fick mat hos henne och därtill uppträdde en smula konstigt. Han hade bl.a. lovat att återkomma och betala maten så fort han varit över i en annan gård för att telefonera, men försvann i stället lika mystiskt som han kommit. Hennes ängslan kunde ju vara fullt förklarlig, då gården ligger ensligt och hon innehade en hel del värdepapper och handlingar tillhörande det oskiftade boet efter hennes för 10 år sedan avlidne man.

Olyckshändelse eller mord?

Ovan relaterade omständigheter ge ju intet klart svar på frågan om mord föreligger eller det skedda skall rubriceras som olyckshändelse. Ytterligare några detaljer giva emellertid nytt stöd åt mordteorierna. Man skulle exempelvis kunna antaga, att de krosskador som observerats å de dödas huvudskålar, åstadkommits av nedfallande bjälkar, då byggnaden störtade in och att de omkomna dessförinnan ljutit döden genom kvävning av röken. Emellertid torde den förklaringen få förkastas redan på grund av krosskadornas läge. Det visar sig sålunda, att på sonen, vilken som nämnt anträffades i sin säng, är det mot den mjuka kudden liggande bakhuvudet krossat, medan den uppåtriktade pannan är hel. Och på modern är just den sida av huvudet, som låg nedåt, utsatt för enahanda skada, medan den andra sidan ej företer någon sådan. Beträffande modern observerades även, att hon fanns liggande med huvudet från spisen, varför det ej kan antagas, att hon fallit mot spiselmuren och i fallet ådragit sig skadorna. Emot kvävningsteorin tala också det ymniga blodflödet. Man måste nämligen antaga att branden pågått åtskilliga timmar i de instängda rummen, innan den upptäcktes. Och sedan dröjde det relativt länge innan stugan störtade samman. Skulle man nu förutsätta att elden uppkommit av våda, när fru H. ämnade uppgöra eld i spisen, måste ju sonen Arvid upptäckt faran och skynda modern till hjälp om han varit i stånd därtill. Här bör inflikas att Arvid visserligen, som nämnt, var delvis förlamad å högra sidan men ej värre än att han kunde reda sig på egen hand, röra sig tämligen ogenerat och t o m förrätta en del arbete. Dessutom var han ytterst fäst vid sin moder. Hade han märkt den fara i vilken hon svävade hade han därför givetvis genast vidtagit anstalter för att släcka branden. Man måste därför slå fast, att om olyckan kommit av våda, han ej observerat den utan blivit kvävd av röken, innan han vaknat. Och detta måste ha skett åtminstone ett par timmar innan stugans bjälkar störtade ned. Hade så varit förhållandet, kan icke det ymniga blodflädet förklaras, då den dödes blod vid den tiden måst vara åtminstone till största delen stelnad.

Vad har tilldragit sig i den ensamma stugan?

Hur den sorgliga händelsen tillgått, vet man ännu intet om. Men av de framkomna omständigheterna att döma, kan man hypotetiskt rekonstruera händelseförloppet så: En hittills okänd person, har infunnit sig hos de två, antingen i avsikt att stjäla eller helt enkelt för att söka nattlogi eller dylikt. I varje fall har den tanken uppstått att söka åtkomma pengar, som personen i fråga antigen förut vetat eller så småningom förstått skulle finnas eller också var den främmande blixt rasande av någon anledning, t.ex. att han vägrats nattlogi. Så har denne okände plötsligen med något tillhygge tilldelat fru Hallberg ett sådant slag, för vilket hon stupat. Sonen som, liggande i sängen, sett moderns öde, reser sig för att skynda upp, men hinner aldrig, förrän han också får ett dråpslag, som kommer honom att segna ned i bädden. Därvid griper han med sin friska vänstra hand tag i täcket, som det förkolnade liket ännu vid anträffandet höll krampaktigt fast. Efter fullbordat dåd anlägger mördaren så brand och avlägsnar sig efter att ha stängt ytterdörren och stoppat nyckeln på sig. Först flera timmar efter upptäcktes branden av en grannkvinna, som ämnade sig på besök.

På vilken tid har dådet förövats?

Det var tidigt på torsdagsmorgonen upptäckten gjordes. När man sprängt dörren och sökte intränga i stugan, slogo lågorna upp med stor häftighet dels i köket och dels i den intill köket belägna kammaren. Nu är att märka, att rummen voro väl tillslutna, alla spjäll stängda, innanfönster insatta. Trots denna instängdhet hade branden gripit omkring sig i sådan utsträckning, att den ovannämnda grannkvinnans misstankar väcktes av att ytterfönstren voro hela, då hon knackade på. Det torde med stor visshet kunna antagas, att elden vid den tiden pågått många timmar, och i varje fall kan den knappast ha uppkommit på morgonen. Mot ett antagande att detta senare skulle vara fallet, snarare pekar på omständigheten, att fru Hallberg var fullt påklädd - hon hade t o m en myckenhet kläder på sig; hon brukade nämligen p.g.a. sin sjukdom gå särdeles tjockt klädd. Det kan därför ej förutsättas, att händelsen inträffat då hon på morgonen stått i begrepp att koka kaffe och i att synnerhet som ingen eld varit uppgjord i spisen och kokkärlen stodo ordnade som hon brukade ha dem, då hon ej använde dem. På grund härav kan man säkerligen fastslå tiden för den olycksdigra händelssen till sent på onsdagsafton.

En misstänkt luffare anhållen.

Spaningar efter förövaren av det ruskig dådet vidtogs omedelbart av t.f. landsfiskalen poliskommissaren B. Zoilus, vilken så snart han ansåg sig böra misstänka att brott, genast anställde förhör för att utröna, om någon misstänkt individ varit synlig i trakten. Undersökningarna blevo emellertid hela fredagen resultatlösa ända till frampå natten. I trakten var uppståndelsen givetvis stor och som vanligt var fantasien i rörelse på ortsbefolkningen, som gick i stark fruktan vid tanken på att en grov brottsling kanske vistades i närheten. Så stod saken, då på fredagskvällen folket i en gård i Snickarbo, Grytnäs, uppskrämdes av att i stugan inkom en man, som betedde sig högst underlig. Han kastade sig på golvet och uppträdde f.ö. på ett sätt, som tydde på att han var virrig. Folket i gården tillkallade fjärdingsmannen hr Flygaree, som anlände till platsen och belade mannen med handbojor, varefter kommissarie Zoilus tillkallades. Denne anlände snarast möjligt till - stället ifråga ligger bortåt två mil från Krylbo - och anställde förhör med den anhållne. Denne befanns vara en illa känd lösdrivare från Grytnäs vid namn Oskar Vilhelm Stedt, som en längre tid varit försvunnen från trakten men nu plötsligt dykt upp igen. Den anhållne företedde vid förhören tydliga tecken till sinnesförvirring och kunde ej avgiva någon redogörelse för varifrån han kommit elller var han vistats de sista dagarna. Han fördes på natten ned till Krylbo och insattes i polisarresten i stationshuset. Under lördagen vallades han i trakten för branden men visade inga tecken, som tydde på att han hade med saken att skaffa. Konfrontationen med liken lämnade honom oberörd och han kunde fortfarande lika litet förmås att avgiva någon redogörelse för var han vistats under mordnatten. Emellertid konstaterades, att han på fredagen varit inne i en gård belägen ej långt från mordplatsen och fått kaffe. Likaledes hade han varit inne i en affär i Snickarbo, som innehaves av en måg till den omkomna fru Hallberg. Men därmed tycks det också vara slut med de faktiska uppgifterna. Själv ger Stedt endast orediga och undvikande svar, då han tillfrågas. Och så fort talet kommer in på trosdagsnattens händelser, börjar han orera vitt och brett om helt andra saker. Då och då kommer emellertid ett yttrande, som möjligen kan ha samband med brottet. Så t.ex. bejakade Stedt vid fredagskvällens förhör kommissariens fråga, om han varit i Knallasbenning dagen förut. Men när kommissarien omedelbart därpå inkallades i telefon, sade Stedt till de närvarande:"Nu sa jag visst för mycket". Ett annat ex: Medan man under lördagens vallningar befann sig på brandplatsen, yttrade den anhållne plötsligt utan synbar anledning: "Han var glisögd han". När man ansatte honom om vem han menade, började han emellerti slingra sig och pekade på en av de närvarande. Anmärkas bör, att den omkomne Arvid Hallberg p.g.a. sin förlamning hade något fel på vänstra ögat, vilket möjligen kunde åsyftas med det citerade uttrycket. En annan gång sade Stedt - likaledes utan sammanhang med samtalet: "Han hade en svag lem, men han kunde vara stark och god för det. Det är inte alldeles sagt att han var god för det han var svag, utan han kunde vara lika god för det och ofta godare". På frågan: "Varför slog du ihjäl dem?" blev svaret: "Jag slog ihjäl dem. "Vilka?" "Två loppor." Till dessa två loppor, som han säger sig ha dräpt, återkommer han sedan varje gång det blir tal om saken. Kommissarie Zoilus förde honom även till hans hem, ett sämre känt tillhåll i Rämbo. Här tycktes han få ett ljusare ögonblick, talade redigt och uppförde sig som en klok. Modern uppmanade honom att tala om vad han visste om saken men han hade fortfarande ingen reda på den. Till något resultat hade man ännu på lördagskvällen ej kommit och den anhållne kvarhölls i polisarresten.

En egendomlig figur.

Oskar Wilhelm Stedt är född i Grytnäs den 27 oktober 1885 - egendomligt nog inträffade branden just på hans födelsedag. Enligt uppgift av föräldrarna hade han vid 15 års ålder haft hjärnhinneinflammation och sedan varit en smula konstig. Ett par gånger har han varit bortdömd till Svartsjö, varifrån han, såvitt man nu känner, släpptes senast 1916. Däremot har han, såvitt kommissarien Zoilus kände till, ej varit straffad för stöld som uppgivits i en del tidningar. För c:a ett år sedan intogs han å Grytnäs fattiggård som mindre vetande men rymde efter tre veckor och har sedan varit försvunnen tills han nu dykt upp igen i hemtrakten. Enligt uppgift av föräldrarna skulle han redan för fjorton dagar sedan besökt hemmet. Var han uppehållit sig under mellantiden, innan han plötsligt uppenbarade sig i Snickarbo på fredagskvällen, har man ej lycktas utröna. Själv säger han, att han legat i skogen. Bl.a. uppger han att han natten mellan onsdag och torsdag sovit i skogen invid ett skolhus i Husby socken. I annat sammanhang förklarar han, att han kommit gående från St.Skedvi, där han passerat älven vid Fäggeby, och vidare genom Hedemora socken till hemtrakten. Den anhållne är omkring medellängd, tämligen grov till växten, med mörkblont hår och skäggfjun runt nedre delen av ansiktet. Blicken orolig och med ett jagat uttryck. Vid anhållandet var Stedt iklädd grårandiga byxor, vita strumpor, svarta skor, dubbelradig kavaj och vintermössa. I handen har han en svart handväska innehållande litet mat, äpplen och en del småsaker. Något som kunde hänföras till Knallasbenning återfanns ej. I sitt uppträdande värkar han snäll och foglig men som sagt virrig.

Ett besök på platsen för dådet.

Falu-Kurirens medarbetare gjorde på söndagen ett besök på brandplatsen i Knallasbenning. Man kan utan överdrift säga, att ställets läge i hög grad underlättat det brott som möjligen begåtts här. Knallasbenning by är belägen en mil från Avesta, dit man kommer efter en allt annat än förstklassig väg genom en ödslig skogstrakt. Och längst bort i byn, högt på en backe i skogskanten låg den nu nedbrunna gården. Bakom är tjocka skogen. Och framför sluttar vägen ganska brant ned mot en bäck några hundra meter därifrån. Här på andra sidan bron ligga ett par tre gårdar, bland andra en bebodd av en måg till änkan Hallberg, en lantbrukare Jakobsson med familj. Denna samling gårdar äro alltså närmaste grannar. En granne finns dock på närmare håll. Endast några tiotal meter från den Hallbergska gården ligger en grå liten stuga, bebodd av en 70-årig man Blomberg och hans 50-åriga dotter Alma Blomberg. Det var den senare som först upptäckte branden, då hon ämnade in och hälsa på Hallbergs. Hon hade sett, att det rökte ur skorstenen och därav dragit den slutsatsen, att fru Hallberg var uppe. Och så gick hon fram och knackade på. Då hon inte fick något svar, gick hon fram till fönstret och knackade på. Det var då hon kände, att rutan var varm och tillkallade folk. Och när man sprängde dörren stod halva byggnaden i ljusan lågan inom få minuter. En granskning av ruinerna visar planen till tre små rum och kök med förstukvist. Av dessa var ett kallrum beläget på andra sidan förstugan från köket räknat. I detta rum funnos ej innanfönster, vilket däremot var fallet i det två andra rummen och köket. Som något egendomligt anmärktes, då folk kom till den ödesdigra morgonen, att gardinerna voro neddragna i den innanför köket belägna kammaren, något som ej brukade förekomma. Fru Hallberg hade t.o.m. vid något tillfälle sagt, att hon tyckte det vara onödigt att ha gardinerna nere i kammaren då man inte låg där. I köket kan konstateras, att eldhärden varit belägen strax framför och något åt sidan från spisen och att elden sedan kolat sig fram utefter golvbjälkarna. Egendomligt nog synes elden inne i kammaren frätt skarpast på den längst bort från köket belägna väggen, vid den plats, där enligt uppgift en chiffonje´r varit placerad. Det tredje rummet "salen" hade ej varit antänt, när hjälpen kom utan här lyckades man värkligen bärga en del lösöre. Den brunna gården var försäkrad i Dalarnes Nya Brandstodsbolag för 5.000 kr och lösöret för 2.400. Den döda efterlämnar tre döttrar, av vilka en som nämnt, är bosatt i närheten av moderns hem, en är gift med handl. A.Hansson, Snickarbo och en med handl. Johan Skoglund, Falun. Mannen Hallberg var under sin livstid handlandes och hade affär just i samma byggning där nu hans änka och son stå lik. Han dog 1911 vid omkr. 60 års ålder.

Stedt lösgiven ur arresten.

Den i sammanhang med branden anhållne Oskar Vilhelm Stedt överlämnades på söndagen till fattigvårdstyrelsen i Grytnäs socken och avfördes till försörjningshemmet vid Stusshyttan. Polisen ansåg sig nämligen ej längre kunna hålla honom inspärrad, då inga hållbara bevis eller indicier på hans brottslighet framkommit. I detta sammanhang kanske bör påpekas ett misstag, som ett par Stockholmstidningar gjort sig skyldiga till,i det de påstått, att det konstaterats, att Stedt i sin väska hade äpplen av samma sort som fanns vid den nedebrunna gården. Rätta förhållandet är alldeles tvärtom, att det konstaterats, att de äpplen Stedt innehade icke voro av samma sort som de vid gården ifråga.

Obduktion av de båda liken,

som kommer att förrättas av d:r Dick Öhrn i Krylbo, börjar på måndag och hinner, enligt vad d:r Ö. meddelat F.-K., troligen ej slutföras förrän på tisdagseftermiddagen.

Rask expedition av länsstyrelsen.

Det bör kanske nämnas att länstyrelsen i detta fall handlat med en skyndsamhet, som är värd allt beröm. Polisprotokollet inkom lördagsmiddagen och redan på söndagsmorgonen hade d:r Öhrn länsstyrelsens anmodan att förrätta obudktionen.

Vem är gärningsmannen?

Sedan den misstänkte Stedt släppts, har polisen ingen ledning för sitt omdöme i saken. Och det är givetvis svårt att spåra en brottsling som fått ett sådant försprång som här varit fallet. Man må nämligen betänka, att förövaren av dådet haft kanske 18 a´20 timmars försprång, innan man började misstänka, att brott förelåg. Och i denna skogiga, glest bebyggda trakt, är det säkerligen ingen omöjlighet att försvinna på denna tid. Emellertid komma spaningarna att fortsättas av landsfiskal Wallenström, som på måndagen inträtt i tjänstgöring efter en tids ledighet. Man må hoppas, att hans arbete skall leda till resultat, så att han lyckas skingra det dunkel, som nu ligger ogenomträngligt över den mystiska branden och dödsolyckan.

Blodsdramat i Grytnäs

Avskrift: Dalpilen fredagen den 4 november 1921. Obduktionen ger stöd åt mordteorin. Krylbo tisdag.

Obduktionen av liket efter änkan Emma Hallberg i Knallasbenning förrättades på måndagen av prv.läk. Öhrn i Krylbo. Något utlåtande föreligger ännu icke, men resultatet pekar tämligen bestämt på, att ett mord föreligger. Sonens lik obduceras i dag. Förhören med den anhållne Oskar Vilhelm Stedt ha hittills givit negativt resultat p.g.a. de orediga och virrig svar han lämnat på alla i samband med mordaffären framställda frågor. Han överfördes under söndagen från polisarresten til försörjningshemmet i Stusshyttan och enligt vad landsfiskal Wallenström vid ett samtal i dag på morgonen verkställts huvudsakligen av det skälet att Stedt är i behov av bättre vård. Han står emellertid fortfarande under bevakning, och myndigheterna hoppas, att han efter någon dags vistelse på försörjningshemmet skall ha lugnat sig så pass, att han kan redogöra för sina förehavandena under mordnatten. Enligt vad vi vid telefonpåringning till landsfiskal Wallenström i Krylbo inhämtat, har obduktionen av kropparna efter änkan Hallberg och hennes son i Grytnäs på tisd. avslutats. Ehuru obduktionsprotokollet ännu ej är färdigt, kan man redan nu efter samfälld utsago av vittnena vid obduktionen säga som högst troligt, att det båda blivit dödade, i det kropparna företedt sådana skador, som icke kunna härröra från brännskador eller eljest kunna tänkas vara uppkomna utan våld. Likens förbrända tillstånd har emellertid i hög grad försvårat möjligeheten att erhålla fullt påtagliga bevis för att mord föreliggger.

Grytnäsbranden var ej mord?

D:r Öhrn anser att olyckshändelse föreligger. Eldsvådan i Knallasbenning har nu genom doktor Öhrns utlåtande och sedan lösdrivaren Stedts oskuld måste anses bevisad kommit i det läget, att man av allt att döma blir tvungen att övergiva mord- och mordbrandsteorin. Av obudktionsprotokollet framgår, enligt vad vi inhämtat, att doktor Öhrn är övertygad om att olyckshändelse föreligger och att dödsorsaken varit kvävning i förening med koloxidförgiftning. Som bekant konstaterades svåra skador å de dödas huvuden, vilka obducenten anser ha uppstått på så sätt, att hjärnskålarna söndersprängts p.g.a. hettan. För denna uppfattning talar den omständigheten, att bristningen i hjärnan uppkommit i den tvärgående sömmen och att hjässbenets kant kvarstår oskadad. Vidare har inga benskärvor hittats i hjärnan, vilket borde ha varit fallet, om de omkomna blivit ihjälslagna. I protokollet heteer det vidare, att vid besiktningen intet framkommit, som ger anledning misstänka, att fru Hallberg och hennes son omkommit genom annans förvållande. De omständigheter, som ännu tala för att ett brott möjligen föreligger, såsom att gardinerna i kammaren mot vanligheten voro nedrullade och att nyckeln till förstugudörren trots ivrigt letande ej kunna återfinnas, få väl efter detta anses vara av tillfällig natur.

Stedts oskuld klarlagd.

Polisundersökningen rörande branden i Knallasbenning pågår ännu, utan att något nytt framkommit, som kan ge stöd åt den alltmer övergivna mordbrandsteorin. Däremot har polisen, enligt vad vi inhämtat, lyckats komma till full klarhet om Stedts vandringar i trakten, varigenom dennes alibi fullständigt bevisats. Som vi förut nämnt, var han synlig vid halv-9-tiden på onsdag kväll i Husby och sedermera har det konstaterats, att Stedt på torsdag morogn befann sig i Dräcke, Hedemora sn, och att han tillbringat natten mellan torsdagen och fredagen i Davidshyttan, samma socken. Det är därför alldeles uteslutet, att Stedt kan ha uppehållit sig i Grytnästrakten under olycksnatten mellan onsdagen och torsdagen. Åtgärder äro nu vidtagna för att få Stedt intagen på Säters hospital.

Dramat i Grytnäs

Obduktionsprotokollet nu avgivet. Intet tyder på mord. E. provinsialläkare i Krylbo distrikt Dick Öhrn har nu till länsstyrelsen inkommit med protokoll från de av honom verkställda obduktionerna å de vid eldsolyckan i Knallasbenning, _Grytnäs, omkomna hem.äg.änkan Emma Fredrika Hallberg och hennes son Karl Arvid. Protokollet angående obduktionen å fru Hallberg slutar sålunda. Av personer, vilkas trovärdighet jag icke har anledning betvivla, har jag erfarit, att änkan Emma Fredrika Hallberg lidit av svimningsanfall. Omöjligt är ej, att hon vid uppgörandet av eld i spiseln, framför vilken hennes förkolnade lik anträffades, överfallits av ett dylikt anfall och av någon anledning förorsakat eldsvådan. Hon har därunder utan att återfå medvetandet med all sannolikhet inandats den av eldsvådan åstadkomna röken och ljutit döden p.g.a. kvävning och koloxidförgiftning. Därpå tyda det mörkröda blodet och blödningarna i serösa överdrag, frånsedt att den därefter uppkom och för sig åstadkomma döden. Skadorna å kalotten hava tvivelsutan uppkommit på så sätt, att skallen sprängts p.g.a. de av elden framkallade starka hettan. Därpå synes mig den omständigheten tyda, att det kvarsittande benet å kalotten är helt med oskadade sömmar och att sprängningen skett just i sömmarna. Vidar synes mig av besiktningen och liköppningen intet hava framkommit som ger stöd för det antagandet, att änkan Hallberg skulle hava omkommit genom annans förvållande. På grund av ovanstående får jag avgiva det utlåtande, att änkan Emma Fredrika Hallberg med all sannolikhet avlidit till följd av kvävning och koloxidförgiftning, men att de henne åsamkade brännskadorna äro av den beskaffenhet, att de i och för sig även kunnat framkalla döden, och att vid besiktningen och liköppningen intet framkommit, som ger stöd för det antagandet, att hon skulle hava omkommit genom annans förvållande. Utlåtandet angående sonens död är av enahanda lydelse.^[1]

Referenser

1. ↑ Avskrift: Dalpilen tisdagen den 15 november 1921.