Astrid Jonsson

Från grytnas.org

Älst i Knallasbennings by är Astrid Jonsson med sina snart 80 år. När vi frågar henne om byn vill hon först inte säga något: Jag vet inget, jag har bara bott här sen 1945, här händer så lite.

Men trots allt medger Astrid att mycket har förändrats i byn på 40 år. Då, när hon hennes man köpte sin gård, hade nästan alla jordbruk. Sedan dess har gårdarna bytt ägare. Nu finns det ingen ursprunglig Knallsbenningsbo kvar, någon som är född och uppvuxen på platsen.
 Astrid kommer egentligen från Hedemora. Där arrenderade hon och hennes man ett jordbruk, tills de fick ihop tillräckligt för att köpa en egen gård. Men lyckan varade inte så länge. 1950 dog Astrids man av hjärtfel. Astrid blev ensam med frya barn och en stor gård.

Fram till pensionen stretade hon på med lantbruket. Hon hadde sju-åtta kor och ett femtiotal tackor. Barnen hjälpte förståss till i arbetet. Nu kommer ett av barnbarnen och klipper gräset. Jag har det bra, säger Astrid Jonsson lungt.
 Att bo på landet när man är gammal och inte har bil tycker Astrid inte är svårt. Hon berättar om bokbussen som kommer till byn. Just nu håller hon på att läsa böcker om Branting. Det enda problemet är att hon måste in till stan för att få tag på det nyare böckerna. Mataffär finns numera på nära håll. I Nyhyttan några kilometer bort har en lanthandel öppnat på nytt. När jag frågar hur Astrid tar sig dit tittar hon förvånat på mig: Jag cyklar förståss.
 Det enda som hon inte tycker är bra med att bo i Knallasbenning är den långa vintern och det höga vägavgifterna. Kommunen betalar bara för den allmänna vägen geom byn. De andra vägarna får byns vägförening stå för.
 Någon tanke på att flytta från Knallasbenning har hon dock inte: Jag vill bo kvar så länge jag kan.
 Än orkar nog Astrid Jonsson, 80 år. Innan AT kom på besök har hon varit ute med lien och slåttrat på gården.