Sägen och verklighet om Askö
Från grytnas.org
I fordomtima reste sig enligt sägnen på Askö holme i Dalälven en slottslik herrgård.
Det forna herrgårdsområdet är i dag fastland, medn sägnen förmäler att ölven en gång stod så högt att här var en ö. Den dalsänka, som i söder och sudväst skiljer området utmed älven från den övriga delen av egendomen, inrymmer tvenne smärre tjärnar: Askösjön och Rudtjärn. Vid högvatten, såsom vid 1860 och 1916 års vårfloder, stiger älven upp i dalgången, så att platsen ter sig som en holme. Förr hadde platsen gott om ask, men nu finnes ej mer än ett sådant träd kvar.
Långt tillbaka fördes här spiran av en mäkta rik och förnäm adelsdam, en grevinna, som här förde ett högt hus. En bro ledde då från Askösidan till Grönvallsstranden, och ännu kan man märka den gamla igenväxta vägen, som lett från bron till Rembo. Vid ett tillfälle, då den högvälborna damen promenerade på bron, hade hon kastat en guldring i vattnet och övermodigt yttrat, att lika visst som hon icke kunde återfå ringen, lika säkert kunde hon ej bli fattig. Men någon tid därefter inlämnade en fiskare en i älven fångad gädda, som vid tillredningen visade sig innehålla grevinnans ring.
Endast något år efter denna händelse kom olyckan. Under grevinnans julottebesök i Grytnäs kyrka hade en liten gråklädd gubbe kommit in i herrgårdens kök och bett om något att dricka. En tjänarinna hade gått ner i källaren för att hämta julöl, men fick vid återkomsten se den gråklädde komma utspringande på kökstrappan, varifrån han hastigt försvann. Inkommen fann tjärnarinnan en tjock rök slå emot sig, och innom kort stod huset i ljusan låga. Branden tillskrevs den mystiska gubben, om vilken det sades att han var av råndastam.
Grevinnan ansågs ha något ouppgjort med råndafolket. Under eldsvådan hade råndakarlen varit framme och lagt beslag på ett kopparskrin, i vilket grevinnan förvarde sina smycken och övriga dyrbarheter. Skrinet hade släpats till älven och sänkts på stort djup invid en över vattenytan uppstickande större sten, strax nedanför Asköforsen och helt nära land. Stenen är numera delvis söndersprängd och härigenom lätt igenkännlig. Man hade förr en säker tro på befintligheten av denna i älven förborgade skatt. Så sent som på 1880-talet hade Per Johansson i Knallasbenning deltagit i draggandet efter kistan. Varje midsommarnatt sades råndan ha något bestyr med skatteskrinet. Denna natt brukade folk gå till Askö för att söka iaktaga, var bubblor stego till vattenytan, när råndan vände på kistan. Skatten skulle kunna bringas ur djupet först då, när man lyckats anskaffa ett par med söt mjölk uppfödda tvillingoxar. Upptagandet kunde endast ske natten till en Kristi himmelsfärdsdag, och under arbetet måste man iaktaga fullständig tystnad.
Ännu för 80 år sendan funnos rester kvar av herrgårdsruinen. Vid denna tid hämtade man för byggnadsändamål på platsen befintligt tegel. Landbonde i Askö och bosatt i en stuga invid herrgårdsplatsen var före och intill 1850 en man vid namn Östberg. Den år 1913 avlidna modern till Pipar Johan Karlsson brukade i sin ungdom besöka Östbergs i Askö. Hon hade för sin sån berättat, att Östberg i marken hittat silverskedar, nedsmält koppar m. m. Under åren 1850 - 1872 bodde i nämda stuga landbonden Jan Persson. Dennes son Per Johansson, senare boende i Knallasbenning, har omtalat att han på Askö vid plöjning eller annat arbete i jorden emellanåt fan flagor av koppar, vilka antagits vara återstoden av det vid eldsvådan förstörda herrgårdstaket.
Genom iakttagelser på platsen kan konstateras, att här stått ett hus, och att Askö ägts av förmöget folk är ostridigt och fastslaget genom gamla handlingar. Platsen bär tydliga spår av att här timat en större eldsvåda. En del tillvarataget "bränngods" finnes förvarat på Gammelgården.
Ett medeltidsbrev, i vilket Askö är omnämt, finnes intaget i Kröningseärd Diplomatarium Dalecarlicum. Brevet är utfärdat år 1460 av biskop Olof Gunnarsson i Västerås och utgöres av ett arvskifte efter en Knut Persson, förmodligen bosatt i Knutsbo. Hans dotter Karin, gift med Bengt Tomasson, erhåller på sin systerdel "Knutsboda med Askö och det utägor när och fjärran, som Knutsboda tillhörer". Biskopen var förmyndare för Knut Perssons omyndiga barn, vilket antyder, att familjen var av högre stånd än vanliga bönder. Ovan nända brev företeddes av Anders Matsson i Knutsbo år 1593 den 15 oktober vid laga ting i Lund med allmogen i Grytnäs, Folkärnas och By socknar inför rätten i och för förnyelse. Detta pergamentsbrev finnes än i dag bevarat.
I en gård i Knutsbo förvaras en gammal handling, daterad 2 september 1697, vilken rör sig om en rättegång mellan en fru Helena Gripenmarck och tvenne bönder, Lars Larsson och Erik Mattson i Knutsbo, angående en äng, vilken för 460 daler kopparmynt bortsålts från byn, och som bönderna genom laga utslag fingo rätt att återköpa. Av allt att dömma har processen gällt Knutsboböndernas Askö-del, vilken ock i handlingar från 1700-talet benämnes Askö-änget.
